Gransjö

Andreas Forsberg somnade in lugnt och stilla tidigt på morgonen måndagen den 23 december på äldreboendet Solbacka i Norsjö, 88 år gammal.

Han föddes i Kvarnheden 1925 och han var son till Lambert och Ester Forsberg, född Renling. År 1926 flyttade familjen till Gransjö, en by i västra delen av Norsjö kommun, där Lambert och Ester köpt en gård med både skog och jordbruksmark. Där växte Andreas upp tillsammans med sina föräldrar och tre yngre syskon. När han var arton år gammal avled hans far och ett stort ansvar lades på Andreas när det gällde att tillsammans med sin mor leda allt arbete på gården. Som en stark och arbetsam man kom han senare att bli verksam inom många områden där det krävdes styrka och uthållighet, såsom bäckflottning, skogsarbete, kraftverksbyggen och gruvarbeten.

Andreas intressen var att vistas i skog och mark med jakt, fiske och bärplockning samt att vårda den forsbergska skogen. Han lät så småningom bygga om den gamla bagarstugan på gården för åretruntboende. Varje vår kom stugans södervägg att täckas av torkade gäddor avsedda som foder till hans älgjaktshundar. Och från stugans uteplats kunde han på äldre dar fortsätta att blicka ut mot sjöns bästa fiskeställen, Klösviken med sina storgäddor och Åvasen med kilosabborrarna.

Efter en stroke under pågående skogsvård i slutet av 2011 hamnade Andreas så småningom på Solbacka, där han fick en trygg och god omvårdnad.

Andreas sörjes närmast av syskonen Irene, Ingrid och Axel samt deras familjer.

Kurt Hugosson

Skellefteå

Den 17 december somnade vår älskade mor Alice Larsson stilla och lugnt in på Dammens äldreboende i en ålder av 91 år.

Alice föddes och växte upp i Svanström. Hon var äldsta dotter i en syskonskara på nio.

1945 gifte sig Alice med sin livskamrat Sigvard och de fick barnen Gunilla och Per-Olov.

De var bosatta i Norra Strömfors i 50 år och flyttade till Skellefteå 1996.

De tyckte mycket om att resa och gjorde många resor tillsammans. När de varit gifta i 50 år bjöd de barn, barnbarn och barnbarnsbarn på en resa till Cypern.

Mor och far fick ett långt innehållsrikt liv tillsammans tills far avled 2004.

Det viktigaste för mor var familjen och hennes omsorg om nära och kära var stor. Hon var väl medveten om och intresserad av händelser i Sverige och övriga världen och var bestämd i sina åsikter. Det är åtskilliga timmar vi diskuterat aktuella samhällsfrågor med henne.

Vi känner stor tacksamhet över att hon var klar i tanken ända till slutet och saknaden efter en älskad mor är stor.

Många vackra minnen finns bevarade i våra hjärtan.

Gunilla och Per-Olov

Gummarksnoret

Edvin Andersson somnade in lugnt och stilla fredagen den 20 december på Regnbågens äldreboende, Anderstorp, där han vistades de sista två månaderna. Han blev 91 år.

Edvin föddes i Gummarksnoret, son till Ester och Karl Andersson. Han blev nummer sex i en syskonskara på elva.

Han blev sin hembygd trogen hela livet. Edvin övertog hemgården när mamma och pappa inte längre orkade ha den kvar. Det var till glädje för alla oss syskon som kunde komma till vårt älskade barndomshem. Våra respektive, syskonbarn, ja alla var välkomna till Algrid och Edvin.

De var båda riktiga djurvänner, när någon liten kalv eller något lamm var fött ville de följa med oss ”oppi fuse” och visa underverket. Det var underbart att få se de söta djuren och deras glädje över dem.

Edvin älskade skogen och jordbruket, att få ta med hunden och med bössan på ryggen få gå till skogen och kanske skjuta en hare samt att plocka bär tillhörde hans intressen.

Han fick komma till Regnbågen på Anderstorp till sist och det var han glad för. Han fick bra hjälp ända till slutet och även vi anhöriga fick bra stöd och hjälp.

Saknaden är stor.

Kerstin och Greta

Skellefteå

På julaftons morgon avled vår älskade Kjell Koverberg i kretsen av sina närmaste på Regnbågens äldreboende. Han blev 88 år.

Kjell var en mycket varm människa. Han var vältalig men också en god lyssnare. Han hade en härlig och underfundig humor. Saknaden är stor.

Kjell föddes 1925 i Abborrtjärn, Vindeln, son till Artur och Mary Jonsson, som nummer fem i en syskonskara av sex. Kjell tog realexamen på Hermods i Malmö, studentexamen och folkskollärarexamen i Umeå. Han tjänstgjorde därefter några år i olika skolor. På en av skolorna blev han kollega med Inez Arvidsson som sedan blev hans hustru 1954.

Kjells stora dröm var att få utbilda sig till språklärare, därför flyttade han tillsammans med sin hustru 1955 till Stockholm, där han tog en filosofie magisterexamen i engelska och tyska. Hösten 1957 flyttade de till Skellefteå, där Kjell fått ordinarie tjänst i språk på Kanalskolan och där han stannade fram till sin pensionering. I Skellefteå föddes också barnen Lars och Birgitta.

Under sin tjänstgöring gjorde han flera språk- och studieresor utomlands. Efter pensioneringen jobbade Kjell extra några år på läromedelsförlaget Corona.

Kjells stora intresse förutom att umgås med familjen var att vistas i skog och mark, att läsa böcker, att motionera i allmänhet men framför allt längdskidåkning – en sport han utövade upp till 82 års ålder. Andra intressen var långpromenader, samt arbete i trädgården i villan på Morön. Kjell var även medlem i Odd Fellow i över 35 år.

Efter 43 år på Morön flyttade Kjell och hans hustru 2007 till en lägenhet på Strandgården i centrala Skellefteå. Sista året bodde Kjell på Regnbågens äldreboende där han fick en mycket god omvårdnad.

Familjen

Önnesmark

På måndagsmorgonen den 30 december somnade vår Ebba in på Hemgården i Lövånger, nyss fyllda 90 år.

Ebba var yngst av barnen till Ida och Leander Markström, Önnesmark. En bygd hon levde och verkade i fram till 2006.

1951 gifte hon sig med Viktor Pettersson, Gunsmark, och de övertog farbror Johans jordbruk i Önnesmark.

Där föddes barnen, Göran, Gunnar och Kerstin, i ett ombonat hem där mamma i centrum skapade vår trygghet.

Ebba verkade i det stillsamma. Omtanke om familj släkt och vänner följde henne genom livet. Ebbas osvikliga minne gjorde att hon aldrig missade en högtidsdag.

Hennes förmåga att minnas namn, från förfäder, släkt och bybor, fram till syskonbarnbarn, de boende på Hemgården och vårdpersonal, var beundransvärd.

Alla i hennes omgivning fick del av hennes närvaro, alla kände sig sedda och ihågkomna.

Barnbarnen och senare även barnbarnsbarnen var Ebbas stora glädje men syskonbarn med deras familjer och grannarna i byn hade också en stor plats i hennes liv.

Ett varmt hjärta har slutat slå men minnet av maka och mamma Ebba finns kärleksfullt och för alltid bevarat.

Familjen

Malå

Marita Hydling Krutå avled hastigt i en ålder av 55 år den 26 december 2013.

Hon var uppvuxen i Hedemora i Dalarna. 1976 gifte hon sig med Jan Krutå, paret flyttade till Malå och fick dottern Annika.

Trots att Maritas liv stundtals har präglats av ohälsa, har det funnits många stora glädjeämnen i hennes liv. Hon hade en säregen hand med djur och tyckte väldigt mycket om både hästar och hundar.

Hon hade även en konstnärlig ådra som hon utvecklade allt mera under tid. Hon målade i akryl, hon stickade och pysslade gärna med att skapa små figurer av garn, sysslade med scrapbooking och mycket mera där händerna fick ge uttryck för hennes konstnärlighet.

Som barn blev hon skild från sina syskon och placerad i fosterhem, något som uppmärksammades i TV-dokumentären ”Tryggare kan ingen vara” som visades 2003 och efteråt fick stort genomslag i svensk press.

Filmen var också det som blev startskottet till upprättelsen för fosterhemsplacerade barn i Sverige. Något som Marita också var mycket stolt över.

Marita var utsedd till ambassadör i det nationella uppdraget Hjärnkoll, vars syfte är att förändra negativa attityder till psykisk ohälsa. I detta reste hon runt och höll föredrag med stort engagemang.

Hon var en glad, generös och omtänksam person som månade om sin familj och barnbarnen hade en särskild plats i hennes hjärta.

Saknaden efter Marita blir stor.

Familjen

Bureå

Mamma somnade in lugnt och stilla lördagen den 28 december på Buregårdens äldreboende, där hon bodde de sista åren i livet. Hon blev 90 år.

Mamma föddes i Ljusrotet, Burträsk, dotter till Andreas och Konkordia Johansson. De var fem syskon i familjen och mamma fick tidigt lära sig att hjälpa till med olika sysslor hemma. Hon pratade ofta om när korna flyttades till fäbodarna på sommarbete.

1949 gifte sig Britta med Lennart Burman från Lappvattnet. De flyttade till Boliden där Lennart jobbade i gruvan.

Dottern Stina föddes 1950. Samma år flyttade familjen till Tjärn, Skellefteå. I Tjärn bodde mamma under många år.

1956 föddes sonen Anders.

Mamma hade stort intresse av handarbete. Vävning och näverslöjd bara för att nämna en del.

När Algots syfabrik etablerades i Skellefteå på sjuttiotalet arbetade mamma där en period och senare även inom hemtjänsten.

Under alla år hade hon ett stort intresse för blommor och även grönsaksodling.

Maken Lennart avled 2000 och det blev en stor sorg för mamma.

En älskad mamma har slutat andas men hennes minne lever kvar för alltid.

Anders

Norsjö

Vår älskade Mats har stilla insomnat efter en längre tids sjukdom, han blev 69 år.

Redan som 14-åring började hans yrkesbana som målare i sin fars firma, ett yrke som han behöll fram till sin pensionering.

I sin ungdom var det hockey och fotboll som gällde, sin blivande hustru Maudh träffade han 1965 och sonen Jens föddes ett par år senare, 1967. Senare i livet berikades han med sitt älskade barnbarn Lovisa och bonusbarnbarnen Rebecca och Sofia.

Hans humor var något som följde honom livet ut och han missade sällan ett tillfälle att kärleksfullt retas med sin omgivning.

Saknaden är enorm, men i våra hjärtan kommer alltid minnena att finnas kvar.

Familjen

Gummark

Stefan Eriksson har den 21 december stilla insomnat på Brogården i Skellefteå.

Han blev 86 år.

Stefan växte upp i Gummark tillsammans med sina föräldrar Elis och Nina samt äldre systern Astrid.

Han fick tidigt ta över ansvaret för familjens jordbruk efter pappans bortgång. Stefan var arbetsam och jordnära och trivdes allra bäst med arbete i skog och mark. Som bevis för sitt engagemang och kunnande fick Stefan motta ett antal hedersutmärkelser för god skötsel av sitt jord- och skogsbruk.

1955 gifte sig han sig med sin livskamrat Märta Lundqvist, även hon från Gummark. Paret bosatte sig tillsammans med Märtas son Anders på Stefans hemställe, och ganska snart utökades familjen med ytterligare två söner, Håkan och Per.

Stefan var en lugn, rättfärdig och stabil person som förutom arbete i egna jordbruket även fick utveckla sina kunskaper via folkhögskola till deltidsjobb på Driftsbyrån, senare LRF Konsult.

Stefan värnade mycket om sin hembygd, och var förutom att sitta som Gummarks byålderman under flera år även starkt delaktig i tillkomsten av boken om byns historia, samt upprustning av det gamla spånhyvelområdet. Han blev hembyn trogen ända tills sjukdomen satte stopp.

På senare tid var snickeriarbete en stor hobby för Stefan. Många fina saker har fått pryda det egna och barnens hushåll. Stolt åkte han 1986 tåg till Uppsala för att leverera en egentillverkad vagga till förstfödda barnbarnet. Så sent som vid 75 års ålder slutförde han ett fint timrat sommarstugebygge vid Falkträsket.

Barnbarnen betydde väldigt mycket för Stefan. De fick många fina stunder tillsammans, där farfar gärna med humor och glimten i ögat bistod med goda råd och kloka ord. 2012 föddes hans första barnbarnsbarn, vilket gladde Stefan mycket.

2006 drabbades Stefan av stroke, vilken gjorde honom vårdberoende och han fick tillbringa sina sista år på Brogården. Det innebar en stor förändring i hans liv, men tack vare god omvårdnad och sin vana trogen beklagade han sig aldrig.

Stefan har genom sin varma omtanke och sitt lugna, hjälpsamma sätt fått en speciell plats i allas våra hjärtan. Nu är hans tid på jorden slut, men vi gläds åt de år vi fick tillsammans och alla fina stunder.

Familjen

Sunnanå

Den 28 december avled Doris hastigt och oväntat på Skellefteå lasarett. Hon blev 75 år.

Doris föddes i Frostkåge och var dotter till Frans och Olga Vestermark. Hon var yngst i en syskonskara om åtta. Efter genomgången folkskola, vid 15 års ålder, tog hon anställning som hembiträde. Redan året därpå, påbörjade hon en yrkesbana inom handel där hon hade en enastående blick och känsla för att se kundernas behov. Alla som besökt Caprice och Bäcklunds Dam har säkerligen träffat Doris och där fått god hjälp att hitta rätt. Hon gick i pension 2003.

1954 träffade hon sin älskade Birger Burman. 1962 gifte de sig och har sedan dess varit ett oskiljaktigt par.

I yngre dagar var resor ett stort intresse där framför allt varmare breddgrader lockade och uppskattades. Hennes kärlek till Frostkåge gjorde att Doris och Birger införskaffade ett sommarställe som besöktes ofta och vårdades ömt. Det var hennes oas.

Hemmet var ändå hennes favoritställe och det skötte hon om med stor och varm hand. Vi som hälsade på kände oss alltid välkomna och erbjöds att sitta ner en stund över en kopp kaffe.

Doris var mycket allmänbildad och följde med i vardagshändelser. Samtalen kunde vara både allvarliga och skämtsamma, där hennes hjärtliga skratt men också tydlighet uppskattades.

Vi minns Doris som en mycket snäll, varm, omtyckt och omtänksam person med humor och glimten i ögat.

En älskad maka, syster, moster och faster har lämnat oss. Saknaden är mycket stor.

Birger genom Mikael Hedström

Byske

Vår kära pappa Sigvard Nyström har stilla insomnat vid 94 års ålder.

Pappa föddes den 24 februari 1919 i Islandsbäck, Fällfors församling, son till Wilhelmina och Anton Nyström. Redan som åttaåring fick han, tillsammans med sina två syskon, ta ett stort ansvar, då modern dog i lungsot 1927. Pappa har berättat hur de tillsammans med vår farfar Anton fick arbeta hårt för att klara sitt uppehälle. Redan som tolvåring fick han slita i timmerskogen.

Skolgången som då var sex år var inte så lätt. Han var enda pojken i klassen, övriga var flickor. Pappa har berättat hur flickorna retade honom, och hur han oskyldigt blev anklagad för olika händelser. Det flickorna tyckte var roligt de var att få honom in i skamvrån.

Pappa har alltid haft en enorm drivkraft att komma vidare. Efter folkskolan så fortsatte han att arbeta och studera per korrenspondens på Hermods/NKI tills han fick ingenjörsexamen, med studentmössa och allt. Vi har sett foto, så vi vet hur stolt han var.

Med ett flitigt cyklande mellan Islandsbäck och Byske under arbets- och studietiden så lyckades han fånga vår mor Ellen, född Rundqvist, och kärlek uppstod. Våra föräldrar gifte sig 1941. De bodde först i Byske, men 1943 flyttade de till Fällfors och familjen utökades med fyra barn.

Med ingenjörsexamen, drivkraften och ett stort mod så startade han en byggfirma som under många år gick väldigt bra. De är roligt att se i boken ”Västerbottens Gårdar” Där vi kan hitta både vår pappa, men även vår farfar, som byggmästare. Pappa byggde eget hus i Fällfors 1951 och blev där bosatt tills han blev änkeman, då vår mor avled 1988.

Efter vår mors bortgång flyttade pappa till Byske, där mötte han vännen Maria, som fram till sin bortgång betydde mycket för honom. De hade många gemensamma intressen. Störst var de regelbundna mötena, i Guds ära, tillsammans med likasinnade. Strax efter att han flyttat till Norrgårda gick Maria bort, en ny förlust som var svår för vår pappa.

Pappa är mycket välbekant här uppe, men också i många övriga delar av landet. Främst blev han känd för sin envisa och mycket uppoffrande kamp för våra älvars bevarande. En stark arbetsprestation av en enskild fiskeentusiast.

Pappas största fritidsintressen har varit dragspelet, fisket och naturlivet, men det har även funnits gröna fingrar, vilket man sett i den blomsterprakt som fyllt hans lägenhet. Efter pensioneringen började han måla tavlor samt snickra möbler. Vi har haft många glada stunder tillsammans med vår far och hans fritidsintressen.

Med sitt tekniska intresse blev det ganska naturligt att han började arbeta inom byggbranschen, vilket han gjort ända fram till några år innan pensionsåldern då han började på Saro vilket innebar båtbygge i stället för husbygge.

För den som hade tid att lyssna så berättade pappa gärna om sitt långa och händelserika liv. En berättelse som fängslat många, ung som gammal. Trots sin ålder var han väl uppdaterad och hade mycket klara åsikter om livet, och med den erfarenheten var ett samtal med honom var mycket givande.

Förutom egna barn så har pappa åtta barnbarn och tre barnbarnbarns och ett barnbarnbarnbarn, så innan pappas bortgång så hann de bli fem generationer. Saknandet är stor, men vi minns vår pappa med glädje och tacksamhet.

Barnen

Skellefteå

Vår mamma, Berit Hansson, föddes när dagarna är som längst under årets ljusaste tid, 29 juni 1932.

Hon lämnade oss på årets kortaste dag den 21 december 2013. Det blev en jul i sorg och förstämning, men det vi kommer att bära med oss är de ljusa och tacksamma minnen vi har av henne.

Berit föddes som det andra barnet av tre till Nanna och Karl Wikström i Stämningsgården, där hon tillbringade sin barndom och uppväxt. Under skolåren blev det många vandringar mellan hemmet och Brännans folkskola. Skolskjutsar var inte aktuella på den tiden.

Efter avslutad folkskola arbetade Berit en tid som barnflicka hos en läkarfamilj och fick efter något år anställning hos Anderssons manufaktur på Nygatan. Det var ett arbete som hon trivdes med och ägaren, fru Andersson, hade stort förtroende för Berit.

1956 gifte sig Berit med Lars Hansson från Bureå och de fick tillsammans tre pojkar. Första åren efter giftermålet bodde Berit och Lasse en trappa upp i föräldrahemmet i Stämningsgården. Ganska snart byggde de dock en egen villa på Fågelgatan på Brännan. Efter några år i Luleå under senare delen av 60-talet där yngste sonen Bosse föddes, återvände familjen till Skellefteå och bosatte sig i Sjungande dalen.

Under pojkarnas uppväxtår var Berit hemmafru och tog på bästa sätt hand om hem och familj.

Hon skapade en atmosfär av trygghet och kärlek som barnen alltid kommer att bära med sig genom livet.

Efter skilsmässan från Lasse, 1980, arbetade Berit inom äldrevården fram till sin pension. Ett arbete som passade väl ihop med hennes empatiska sinnelag och förmåga. Hon hade god kontakt med vårdtagarna och fick många goda vänner.

På 90-talet blev Thure Viklund Berits nye livskamrat och sambo och de fick ett antal fina år tillsammans.

Berit hade många vänner och hon ställde alltid upp med sin generositet och hjälpsamhet.

Mamma älskade att vistas i sommarstugan i Östanbäck omgiven av barn, barnbarn, hundar, släkt och vänner. Där fick hon också användning för sin begåvning för matlagning och bakning.

Vi kommer att sakna och minnas henne som den omtänksamma, förstående och kärleksfulla mamma och farmor hon var. Barnens och barnbarnens bästa kom alltid i första hand.

Familjen

Norra Åbyn, Burträsk

Nyårsdagens morgon somnade Nancy Wiklund stilla in vid min sida på Skellefteå lasarett, efter en kort tids sjukdom. Mamma var vid sin bortgång 88 år.

Nancy var född och uppvuxen i Skråmträsk, näst yngst av fem syskon, dotter till Maria och Hjalmar Holmgren.

I unga år träffade mamma min pappa Verner Wiklund från Norra Åbyn och de gifte sig 1947. Makarna förvärvade ett hemman i Norra Åbyn. Med tanke på det natursköna läget på sluttningen ner mot sjön Neboträsket, där de byggde upp sitt nya hem, kan man förstå att Nancy och Verner hade hittat sitt smultronställe där de verkligen trivdes tillsammans. När sedan jag, sonen Anders, kom år 1960 var livet än ljusare för familjen. För att inte tala om den glädje som barnbarnen Viktor och Isabelle skänkte dem på senare år.

Som jordbrukarhustru hade Nancy ansvaret för hemmet samt djurens skötsel i ladugården. När det var dags för höbärgning så var mamma den som körde traktorn. Trots sin nätta kroppsbyggnad verkade ingen arbetsuppgift för tung eller svår. Aldrig lämnades någon syssla ogjord. I många år, ända fram till pensioneringen, arbetade Nancy även i köket på nuvarande Naturbruksgymnasiet.

Mammas kunnande inom många områden kom väl till pass, inte minst i den vedeldade bagarstugan. Det är många som fått smaka på hennes perfekt kavlade och gräddade ljusugnsbröd, en konst som hon lärde ut till flera andra som kan föra kunskapen om det gamla hantverket vidare.

Att plocka bär om hösten var också ett sätt att dryga ut hushållskassan. Fiske var ett stort intresse, som mest aktivt när Verner fanns vid hennes sida, vare sig det gällde hemma på Neboträsket eller på någon fjällsjö i goda vänners sällskap.

Gästfrihet har alltid präglat vårt hem. Dörren stod öppen och det var bara att komma in och känna sig välkommen. Mammas goda fikabröd och alltid lika vällagade mat kommer att saknas av en stor släkt på både mors och fars sida, samt den stora vänkrets som fanns runt omkring. Alla i hennes omgivning fick del av hennes närvaro, alla kände sig sedda och ihågkomna.

Pappa avled tragiskt i en olyckshändelse 2001. Men mamma kunde bo kvar hemma och sköta alla husets sysslor själv, körde även bil fram till julafton 2013. Som sällskap hemma fanns alltid en katt vid hennes sida. Dessutom fick hon ofta besök av sina många vänner. Detta samt dagliga telefonsamtal gjorde att mamma inte kände sig ensam.

Mamma var mycket idrottsintresserad och såg all sport som visades på teve. Inte minst Skellefteå AIK Hockey har här förlorat en trogen och kunnig supporter.

Ett varmt hjärta har slutat att slå men minnet av mamma/farmor Nancy finns kärleksfullt och för alltid bevarat. Närmast sörjande är sonen Anders med familj, syster med familj, syskonbarnen.

Familjen

Skellefteå

Nyårsdagen, onsdagen den 1 januari, avled Katrin Ljuslinder på Skellefteå lasarett.

Hon föddes i Södra Bergsbyn och växte upp med sin bror Roland och föräldrarna Astrid och Henrik Ljuslinder. Föräldrarna drev livsmedelsbutik.

Vid tio års ålder dog pappan och familjen flyttade till Skellefteå. Där träffade mamman sin nya man Daniel Lundqvist, som blev barnens bonuspappa och kom att betyda mycket för dem.

När Katrin var 13 år uppdagades att modern hade en hjärntumör och man sa att hon bara hade ett halvt år kvar att leva. Men mamman besegrade sjukdomen och levde i ytterligare 40 lyckliga år. Senare dog båda föräldrarna med bara sex veckors mellanrum, vilket tog hårt på Katrin.

1970 träffade Katrin sin blivande man, Yngve Andersson, i svängdörrarna på Mullbergsskolan. De gifte sig 1983.

Glädjen och lyckan var fullständig när de 1985 fick sina tvillingar.

Katrin började jobba på Hemköp i Skellefteå när de öppnade i juli 1972. Hemköp blev sedermera Willys.

Katrin tyckte alltid att hon hade ett drömyrke, hon älskade kundkontakten, månade om alla och ville allas bästa. Hon mötte alla människor med respekt och ansåg att alla var lika mycket värda och hon hade lika mycket empati för alla.

En ledstjärna för Katrin sedan tio års ålder var sången ”Man ska leva för varandra”.

I april 2011 fick hon sin cancerdiagnos och gick igenom omfattande behandlingar med betydande biverkningar. Allt gick över förväntan och hon började om att jobba i december 2011. Tyvärr så kom cancern tillbaka och hon opererades i april 2013.

Hon hade hela tiden sin mor som förebild. De var båda starka vid sin diagnos. Tyngde aldrig familjen för livet vänds ändå upp och ned för anhöriga.

Familjen

Byske

Harry Brännström avled hastigt i hemmet i Byske på nyårsdagen. Han blev 76 år gammal.

Harry föddes 1937 i Åfors, Byske. Föräldrarna var Manfrid och Rut Brännström. 1954 flyttade familjen till Byske.

Harry flyttade till Luleå 1961. Han arbetade först på SCA i Karlshäll som traktorförare och därefter som reparatör på NJA (SSAB, Ovako, Inexa), en arbetsplats han blev trogen fram till sin pensionering 1997.

1963 mötte Harry sin livskamrat, Elsa, född Öster från Kåge. De gifte sig 1966. 1967 föddes Ewa. 1969 köpte Harry och Elsa tillsammans med Harrys bror Bertil föräldrahemmet i Åfors. Resorna mellan Luleå och Åfors blev genom åren många. Åfors var det ställe där Harry trivdes bäst. Där kunde han vistas i skog och mark, vilket var något han tyckte mycket om. En stor del av året bodde de i Åfors och njöt av tystnaden, fåglarna och djuren i skogen.

Midsommar 2002 flyttade Harry och Elsa till Byske. Och då blev det ännu mera boende i Åfors.

Vi minns Harry med stor glädje och enorm tacksamhet, och vi delar vår saknad med släkt och vänner.

Elsa och Ewa

Skellefteå

Den 30 december 2013 avslutades Birgittas långa kamp mot cancern, och hon fick lugnt och stilla lämna jordelivet för att gå in i det underbara livet bortom detta.

I en engelsk soldatsång från första världskriget löd en strof ”The best have gone befor us” – de bästa har gått före oss. Så känns det också vid Birgittas bortgång. Hon var en människa som stod upp för allt som hon betraktade som falskt och fel. Hon var tidigt en förkämpe för miljön och för en levande natur, ett engagemang som hon behöll hela sitt liv.

Birgitta föddes den 26 december 1936, dotter till Johan och Elma Norman i Böle, Råneå. Hon hade en tvillingbror, Stig, nu bosatt i Boden. Hon tog studenten 1957 i Luleå, avlade folkskollärarexamen 1959, läste till ämneslärare i religion 1963 och blev fil mag i religion och svenska 1971. Till detta lade hon också en akademisk examen i engelska, som hon läste in under vår vistelse i Bahrain 1981–1982. Totalt hade hon betydligt högre akademiska meriter än vad som krävdes för hennes lärartjänst.

1959 började hon som lärare vid högstadiet i Boliden. Sex år senare flyttade hon till en motsvarande tjänst i Föllinge, och den sista delen av hennes yrkesverksamma år arbetade hon vid högstadiet i Byske, åren 1966–1994. På samtliga platser deltog hon i dessas kyrkokörer. Hon hade ett stort intresse för trädgårdsodling, och på varje plats vi bodde så skapade hon en trädgård som väckte allas beundran Vi hörde barn kalla henne ”Tant Grön” för hon syntes ofta arbetande bland sina växter.

Hennes intressen var många. I hennes engagemang för allt liv i flora och fauna låg religionen som en naturlig utgångspunkt. Hon läste mycket, framför allt ämnen inom naturvetenskapen. De nya rönen inom astrofysiken och studiet av tillvarons minsta beståndsdelar, från atomen till strängteorin, intresserade henne mycket. Dessa teoretiska områden som för de flesta av oss ter sig närmast obegripliga, lyckades hon väva in i lämpliga doser i sin religionsundervisning, och ofta träffade vi hennes tidigare elever som berättade om hur intressanta hennes religionslektioner hade varit.

Under mina utlandstjänstgöringar tillbringade hon långa perioder med mig i bland annat Tanzania och London. Vi reste mycket, främst i Europa, och fick uppleva mycket av främmande kulturer, bland shia- och sunnimuslimer, hinduer, ”naturfolken” i Östafrika, katoliker och grekiska ortodoxa för att nämna några av alla de färgstarka folk vi kom i kontakt med.

Här hemma var Birgitta aktiv i Rebevkalogen nr 12 Morgonstjärnan, där hon även har varit övermästare.

Det är inte möjligt att skriva en kort runa över en sådan personlighet som Birgitta var, men jag vet att hon kommer att saknas av många, och hon har efterlämnat många fina minnen. Må hon vila i frid!

Maken Bertil

Boliden

Sten-Ove Ådén har i en ålder av 81 år stilla somnat in.

Han växte upp i Boliden, son till Alfons och Rut Ådén och storebror till Cay.

Som ung gick han med i Svenska flottan på Berga ubåtsjaktskola, sedan blev det sjökommendering på H M kryssare Tre Kronor.

1952 flyttade han till USA, närmare bestämt till Cadillac i Michigan, staden hans mor Rut föddes i. Där gifte han sig också med Elaine och där föddes även sonen Steven. Några år därefter gick flytten tillbaka till Sverige och Boliden, där föddes dottern Susanne.

I Boliden jobbade han åt Boliden AB som elektriker. Han blev där känd för sina uppfinningar och idéer.

Paret gick senare skilda vägar och Sten-Ove träffade nu Svea, som han sedan levde med. De köpte hus i Småbacka, Burträsk, där han trivdes bra, många timmar blev det i hobbyrummet i källaren.

Han var en mycket händig man med många strängar på sin lyra. Musiken var en stor del av hans liv, liksom snickeri och diverse uppfinningar.

Sedan kom sjukdomen in i hans liv. De sista två åren bodde han åter i Boliden, nu på ett seniorboende. Han trivdes där och fick flera nya vänner och många besök av familj och vänner.

Vår berättare har nu tystnat, men vi kommer alltid att minnas honom med värme och stor glädje.

Han finns för alltid i våra hjärtan.

Familjen

Kusmarksliden

Vi var vid Kalles sida när han somnade in på årets sista dag.

Han är uppväxt i Kusmarksliden på den gård som han själv haft i sin ägo sedan 1986.

Han fick tillsammans med sin fru Kajsa två barn, Sara och David. De har i sin tur hunnit berika hans liv med fem barnbarn som han med glädje har ägnat mycket tid.

Kalle har jobbat inom verkstadsindustrin alltsedan yrkesskolan. Problemlösning och produktutveckling var en stor del i hans arbete. Hans tålamod var oändligt när det gällde att få saker att fungera. Kalle såg möjligheter och lösningar istället för problem och han var lite av en ”uppfinnarjocke”.

Under några år var han egen företagare tillsammans med Rune som han också ”mekade” åt under några av de år som de körde rallycross. Motorintresset har han förmedlat både till barn och till barnbarn samt andras barn. Otaliga gånger har han skjutsat dem runt, runt, runt med fyrhjuling eller traktor. Han fixade även en egen motorpark till dem och klippte upp en motorbana med alternativspår på ängen framför huset.

Ett annat stort intresse som Kalle hade var jakten. Många är de timmar som han har tillbringat med sina jaktkamrater i skogen och i slakteriet.

Sedan i våras har han varit cancersjuk och oron vi haft i magen över det har nu förvandlas till smärta i hjärtat. Kalle var en fin människa som hjälpte allt och alla. Barnen har alltid flockats runt honom som om han var jultomten och vem har inte fått hjälp med att laga något som har varit trasigt?

Vi är många som saknar Kalle och tack vare hans öppenhet har vi alla fått dela denna resa med honom. Han har aldrig behövt känna sig ensam. Kalle lämnar ett stort tomrum efter sig men vi har fina och positiva minnen som hjälper oss i vår saknad.

Familjen

Burträsk

Gerda Berglund avled den 7 januari.

Vår mamma föddes i Burträsk 1916. Hon var nummer sex av familjen Viklunds barnaskara som bestod av åtta barn.

I ungdomsåren arbetade hon bland annat på Saltoluokta fjällstation, vilket på den tiden var ett stort äventyr.

Det var i Ånäset hon senare träffade sin blivande make och vår far Håkan Berglund. Vi kunde inte ha fått bättre föräldrar. Deras omtanke och generositet omfattade inte bara oss barn och barnbarn utan alla i deras närhet.

Mamma fick ett långt liv som tyvärr kantades av svåra sorger vid ett flertal tillfällen. Hennes starka och trygga personlighet var då en stor tillgång.

I umgänget med andra människor trivdes mamma bra. Hennes goda minne var en stor källa att ösa minnen ur och hon berättade gärna.

Det var lätt att tycka om mamma Gerda eftersom hon alltid var så glad och positiv. Klagomål kom sällan över hennes läppar.

Efter en stroke 1994 flyttade mamma till Mellangården i Burträsk. Där fick hon ett trivsamt hem och mycket god omvårdnad.

När vi tänker på mamma känns det varmt i hjärtat. Det är det bästa betyg man kan ge en människa.

Gunnel och Eva med familjer

Norsjö

Vår älskade Kerstin Eriksson avled lugnt och stilla den 27 december på Skellefteå lasarett. Hon blev 80 år.

Kerstin föddes i Gallejaur i april 1933, som äldsta syster i en stor syskonskara. Hon hade tre äldre bröder och skulle haft en storebror till men han dog i späd ålder. Efter Kerstin kom fyra barn till. Mamma Ebba och pappa Jonas var bönder.

Kerstin gick sjuårig folkskola i Järvträsk. Hon och syskonen bodde inackorderade hos olika familjer och fick bara komma hem till Gallejaur på loven. Kerstins uppgift under uppväxten var att ta hand om minsta systern Gudrun. När Kerstin kom upp i tonåren började hon att valla kor.

1954 mötte Kerstin sin Martin som hon kom att leva med i 60 underbara och spännande år. De träffades första gången när Martin kom hem till Kerstin i Gallejaur för att sota. Hon hotade honom med disktrasan för att han sotade ner och kärlek uppstod direkt från hans sida. Det krävdes en dejt på bion i Glommersträsk för att Kerstin skulle bli kär i honom. Samma sommar förlovade de sig, för att i juli 1955 gifta sig i Gallejaur. Efter bröllopet flyttade de till Martins hemställe i Björkås och fick kort därefter barnen Ellinor och Charles.

När Ellinor och Charles var små flyttade Kerstin och Martin runt i landet och hann bo både i Dalarna och i Laisvall. 1961 föddes Anneli som på grund av en rödahundskada behövde extra mycket omvårdnad. Att ta hand om henne kom att uppta en stor del av Kerstins tid de kommande åren. 1962 bar flytten av till Lidbränna utanför Norsjö där de bodde i fyra år. Nästan anhalt blev Klockargården i Norsjö. Där föddes det fjärde och sista barnet, Marlene.

1969 byggde Martin en villa på Vintergatan i Norsjö. Det blev sedan deras hem i sjutton år. Under dessa år arbetade Kerstin mestadels hemma med kontorsarbete i hennes och Martins gemensamma företag, Norsjö Sotning. Hon arbetade även en kortare tid som lokalvårdare på Norsjö Hotell. Eftersom Kerstin var mycket hemma hade hon tid över till annat än arbete. Då sydde hon färgglada kläder till barnen, stickade långkoftor och tröjor och bakade fantastiskt goda kanelbullar. Hon höll huset skinande rent och trots att Anneli tidigt blev blind möblerades det ofta om. Detta i sin tur gjorde att Anneli fick lätt för att hitta i okända miljöer trots att hon inte kunde se. Oron för Anneli satt djupt hos Kerstin hela livet.

1987 pensionerade Kerstin och Martin sig och flyttade tillbaka till Björkås.

Kerstins stora intressen var att vistas i skog och natur. Innan det blev för jobbigt för henne var cykelturerna och promenaderna många, mestadels i skogarna runt Björkås och Gallejaur. Helst ville hon vara i sommarstugan i sitt älskade Gallejaur. Där tillbringade Kerstin och Martin varje sommar, från tidig vår till långt in på hösten. Förr om åren var de ofta ute och plockade bär och svamp, promenerade i skogen eller fiskade. På senare år blev det mer av korsord och pussel. Den diabetes som Kerstin fick i mitten av 80-talet blev till slut en av de orsaker som gjorde det svårt för henne att komma sig ut. Kerstin hade en härlig humor och ibland drabbades vi av hennes små hyss. Hon läste väldigt mycket och hade flera bokhyllor fulla med romaner och deckare. Hon älskade djur, framför allt hundar och de gillade henne.

2011 flyttade Kerstin och Martin åter till Norsjö för att komma närmare barn och barnbarn.

Kerstin fick fem barnbarn som hon har fått umgås med nästan dagligen. Sammanhållningen i familjen har alltid varit stor och vi kommer att sakna hennes värme och ärlighet. En maka, mamma, syster, mormor, farmor och svärmor har somnat.

Äntligen får hon vila.

Martin och barnen med familjer